Hej.
Klockan är halv 5 och jag lyssnar på radio och har så tråkigt, kan inte sova, Robert är i soffan och jag gick och la på honom mitt täcke när han sov. Tyckte lite synd om honom ändå, fast han får skylla sig själv.
Jag saknar honom fast än han är i rummet brevid, och han är det bästa i mitt liv.
Jag är nog bara lite dålig på att säga det.
Nu ska jag skriva dagbok och kanske ett brev. Som jag vet att jag aldrig skulle våga skicka.
Farmor, farfar och syster kanske vill veta att jag ska få en liten.. Eller nej.. skitsamma..
Jag kommer ihåg att jag trodde i flera år att på min 18-årsdag skulle dom skicka ett brev.
Jag visste ju inte ens deras namn, så det var inte så lätt att kontakta dom.
Jag fick aldrig något jävla brev, hade precis gjort slut med 08:an,  och tappat bort mitt leg.
Fan vad jag hatade min 18-årsdag. Jag skulle bara hämta lite gamla kvarglömda kläder hos Robert.
Han hade fest och det var massa fula blonda fjortisbrudar där, Kommer inte ihåg exakt men han fick alla
att gå ut från rummet och vi blev "sams", eller vad man ska säga hrm...
Alla hade tydligen stängt av musiken och suttit och lyssnat i vardagsrummet haha!
Gud vad han räddade mig den kvällen, hade aldrig klarat åka hem helt själv och deppa ihjäl.
Sen gick det 10 dagar innan vi flyttade :D
Tänk om jag hade hittat passet, då hade vi antagligen inte varit tillsammans, för då hade jag gått ut på krogen med Emma istället för att gå till honom och hämta mina kläder.
Så det var nog en bra 18-årsdag ändå. Den bästa.