Det känns som om jag vill spy.
Jag tyckte det gick bra till en början, hela den här "vara ensam" grejen. Men sen inatt.. Det var hemskt.
Sen så började mamma direkt på morgonen idag. Och sen när jag satt och åt.
Alltså, missförstå mig inte, det är inget vanligt "städa-ditt-rum-tjaffs". Så bortskämd är jag inte så jag inte pallar med sånt. Det är andra saker som jag inte kan ta upp här. Om jag ens kan prata med någon?
Jag kan knappt ta hand om mig själv just nu. Ska jag behöva vara mamma åt min mamma också?
Jag tror inte ni har förstått. Jag måste härifrån. Jag kommer dö annars.
Jag hinner inte vänta på dig eller något annat. Jag måste flytta.
Därför ska jag ner nu till lite ställen i Mullsjö och kolla runt. Får jag jobb så flyttar jag så snart som det går.
Det hela är en ond jävla cirkel, för deppig för att bo kvar och för deppig för att leta jobb.
För deppig för att andas. Och jag kommer inte få träffa min psykolog förrns om minst 17 dagar.
Då är det min födelsedag och då är det tänkt att jag ska berätta allt.
Även fast jag vet att dom kommer använda samma jävla inövade svar så tror jag nog jag kommer prata.
Jag är så lättad att jag börjar bli som förr, när inget kunde såra mig. Sen jag träffade Ola gjorde han mig till ett känslomässigt monster. Nu börjar jag bli mig själv igen..
Jag älskar verkligen bloggen, skönt att ha för att skriva av sig.
Fast nu kommer jag dock sätta lösen.
Melle, Jossan, Emma och Levis, ni är dom utvalda som får läsa min deprimerande blogg. Wiee.