Hej alla.
Jag har piggnat till nu efter en riktigt jobbigt dag. Som ni vet åkte jag ju till sjukhuset på morgonen.
Så sa hon i receptionen att jag skulle träffa David och jag blev lättad över att det inte var en sliskig pizzabagare iaf.. Men sen såg jag David. Han var ung. Och inte direkt världens fulaste.
Det var verkligen en underbar början på morgonen... NOOOOT!
Iaf så började han undersöka mig och jag tänker inte gå in på detaljer här men han hämtade sin överläkare som var en mycket rolig kvinna. Så där lite konstig haha :P
Hahah, hon sa "det är läbbigt här inne" och Robert började skratta men jag fattade inte varför sen berättade han efteråt att han tänkt LEBBigt hahahahaha :D
Dom kollade och bestämde att jag inte behövde skrapas men dom behövde göra en sak ändå, det gjorde ONT ONT ONT! Så jag sa att jag inte klarade mer och dom gick ut och snackade ihop sig lite och jag försökte resa mig men hela sjukhuset bara gungade, det kändes som jag var på en båt för jag hade förlorat en del blod och inte ätit eller druckit.
Så kommer dom in igen och säger att dom ska ge mig lugnande och lite smärtstillande.
Så jag fick gå in i ett rum. Och jag fick dom där tabletterna och sen ligga i en säng och Robert satt brevid på en stol. Först låg jag hela tiden och tjatade om att jag inte kände något och sånt.
Sen började jag hålla på att somna hela tiden och mina händer och armar kändes jättesvaga, som när man vaknar ibland på morgonen när någon drar av en täcket och man är för svag för att dra tillbaka :P Efter en timme kom dom in och då vart jag helt borta så dom hämtade en rullstol och fick hjälpa mig. Sen körde vi in i rummet och dom fixade allting och även om jag var borta gjorde det ont och jag kramade Roberts hand stenhårt medans en riktig jävla fitta höll mig i andra armen och sa åt mig att andas. Sen fick jag hoppa hjälp tillbaka till rullstolen och hela rummet snurrade och jag fattade knappt vad hon sa.
Sen körde dom tillbaka mig till sängen för att dom inte ville släppa iväg mig än.
Där brast det totalt för jag hade fått se ultraljudsbilden och det var helt tomt, det fanns inget kvar. Så då gick det upp för mig att nu är det verkligen borta. Så jag grät och grät och sa "den är borta nu" hela tiden. Så kom den där jävla fittkärringen in igen, och konversationen gick ungefär såhär (Hon hade bitchig attityd hela tiden också):
Hon: Varför är du ledsen?
Jag: För att mitt barn är borta?!
Hon: Jaa, men det är sånt som händer, sen sitter du där med 4 ungar och kommer ångra att du sörjde detta barnet.
Jag: Nej, jag kommer alltid ha det här med mig. Jag har försökt i 2 år, och nu är det borta, det gör så jävla ont, jag hade planerat massa, jag trodde jag hade gått en halv graviditet!!
Hon: Så du menar att du ville ha barn när du var 16? Jag tycker du ska vänta, du har 40 år på dig och dom flesta skaffar faktiskt barn när dom är runt 25, du har ju inte ens någon utbildning.
Jag: Jo, jag ska vänta, ett litet tag, för jag skulle inte klara av ett missfall så tätt inpå en gång till.
Hon: Jaa, men det är inte troligt att du får serrö.
Jag: Min mamma fick 3 missfall på raken, det kan visst hända.
Hon: mmm, men det är så liten chans, du har alla förutsättningar att bli det igen.
Jag: Ja, men jag är ledsen NU, för mitt barn är dött och jag kommer aldrig få tillbaka det, det var helt tomt! Det är borta nu.
Hon: Ja, men du borde inte sörja för det var så litet. Det kommer fler chanser.
Jag: JAG VILL HEM NU!
Hon: Jag tycker du borde stanna tills det värsta ruset är över.
Jag: JAG SKA HEM NU.
Sen sa hon massa mer saker som jag inte kommer ihåg för jag var borta i huvudet men Robert tyckte hon var en jävla idiot så han tog min hand och sa att jag får vara hur ledsen jag vill och att det ÄR jobbigt och att han finns där och sånt. Sånt som man faktiskt VILL höra.

Om jag bara hade varit klar i huvudet så hade jag sagt "Ja, jag är ung och JA jag har ingen utbildning, men jag har ett jobb och jag skulle vara en mycket bättre mamma än alla 25:åriga knarkare och barnmisshandlare och sen den dagen jag fick veta att jag blev gravid har jag gjort ett sparkonto som jag sparar 500 varje månad som den lille skulle få när den blev 18, och tänk, det gjorde jag UTAN utbildning. Och jag sörjer detta barnet för det var VÅRAT barn hur litet det än var och den skulle ha växt upp och blivit en underbar person om det inte hade gått snett, hur litet det än var så var det ett liv som förlorades. En person som aldrig fick chansen. OCH jag kanske får fler chanser men det kan inte ersätta smärtan jag har NU, precis nu. KÄRRINGJÄVEL"
Så hade jag velat skrika åt den idioten. Jag var så jävla ledsen. Så jag ringde mamma och grät och berättade allting medans minnet fortfarande var färskt och hon blev hur arg somhelst.
"NU jävlar, så får det faaan inte gå till, jag ska ta ett snack med den kvinnan"
Men dom tog inte emot några fler samtal. Så hon ska ringa igen imorgon.
Sen hämtade Robert en rullstol och medans han gjorde det ledde hon ut mig till en toalett där jag drack lite vatten men jag kunde knappt stå och hon hjälpte mig inte ett skit och när jag kom ut så var hon inte där så jag fick stödja mig mot väggarna i korridoren tills jag hittade en stol och satte mig och allt kändes verkligen fucked up, kunde inte ens hålla upp huvudet! Sen kom robert och körde ut mig till bilen och jag somnade direkt. Sen har jag sovit hela dagen.

Jag vill ALDRIG behöva gå igenom detta igen., Sorry Isabell :/ Vi får ta det en annan dag istället =)
Imorgon ska jag börja jobba igen, känner mig egentligen inte redo, men jag känner mig tvingad.
Det jag är rädd för är om någon kund är en idiot och jag kommer flippa på honom/henne.

Helvetes jävla dag alltså, jag SKA ut på fredag, om ingen hänger med mig så drar jag fan ut själv.

Nu ska jag hitta på något.
Puss