Missfall
Sen blev det ultraljud, hon vände bort skärmen så hon skulle se först ifall det skulle vara tråkiga nyheter.
Hon satt där och kollade länge, det kändes som 100 år fast det var ungefär 3 min.
Så jag sa "Det finns ingen bebis eller hur?"
Då sa hon "Jag ser inget levande tyvärr"
Det kändes som tusen knivhugg rakt i bröstet och magen, jag lovar. Sån smärta önskar jag ingen.
Hon hämtade en läkare för hon var ny och var inte säker på allt hon såg.
Och han sa ganska direkt att det var ett missfall. Och att jag fått det för några veckor sen, och att det sedan har krympt så nu har det storleken som v.5 ungefär.
Jag har alltså gått och burit på mitt döda barn i magen i veckor. Jag försökte verkligen att inte gråta, men sen skulle jag prata och det gick åt helvete. Dom sa att dom helst vill testa medicinsk abort först så jag fick massa piller med mig som jag ska ta imorgon. Funkar inte det blir det skrapning på fredag.
Jag bara grät och grät. Fyfan.
Sen lugnade jag ner mig och ringde mamma, precis när jag skulle berätta så brast det igen, jag tror inte hon hörde ett endaste ord för jag mest skrek och grät.
Jag berättar det här nu på min blogg för jag orkar inte med att upprepa historien till varenda person, och jag orkar inte prata om det för då gråter jag.
Ska sova lite sen ställa upp vaggan på vinden för jag klarar inte av att se skiten.
Imorgon ska jag ta dom där jävla pillerna och Robert måste vara min barnvakt om jag svimmar osv.
Helvete, allting är verkligen åt helvete. Jag får aldrig mina drömmar uppfyllda.
Jag är fan dömd till att vara en misslyckad olycksfågel.
Jag önskar alla gravida lycka till och hoppas att ni får en lyckad graviditet!
Stackars Robert, han är också som en zombie, och gråter. :(
Sen vill jag bara säga att Emma skickade världens finaste sms och det fick mig att le och hjälpte mig verkligen ! Jag älskar dig min vän! Tack<3
Fy så hemskt för er! Att förlora ett barn är det värsta som finns. Jag gråter för er. Stackare, ni som längtade så :( Finns verkligen inga ord jag kan säga som gör det bättre för er. Men du ska veta att jag tänker på er!
Hoppas hoppas verkligen att ni orkar fortsätta kämpa igenom detta.
Du skulle blivit den bästa mamman! Och en dag ska du bli det också!
Massa kramar till dig!
Jag känner mig nästintill speachless. Lilla vännen. Jag kan inte ens gissa hur det måste kännas. Men som tusen knivhugg kan säkert beskriva det hela. Jag vill att du ska se framåt. Jag förstår om det är helt otroligt svårt. Att du just nu bara vill gräva ner dig. Jag förstår det. Men jag tror på dig, på er. Jag tror att ni kommer finna lyckan. Ni kommer få ett mirakelbarn! Jag vet det. Du är en fin människa och du förtjänar det bästa. Men även när världen går emot dig ska du tänka på vilka du har kvar. Du har en fin kille hos dig, och du ska veta att det går inte en dag utan att du finns i mina tankar. Jag lovar dig det. Någon gång, förhoppningsvis snart så klarar du dig ur den här hemska svackan och ni kommer att försöka igen. För det ÄR meningen att du ska vara mamma Jonna. Jag vet det. Med eller utan man, med eller utan jobb. Jag vet att det är meningen. Men det kanske bara inte var meningen just nu... förstår om det känns förjävligt. Men det kommer gå över. Om du bara låter det ta den tid det behöver. Jag finns här för dig. Om du vill komma bort, bort från allt jobbigt finns det alltid en sovplats hos mig fyrtio mil bort. Du ÄR välkommen här. Jag vet att vi inte pratat på ganska länge men vet om att jag fortfarande älskar dig. Och att du alltid kommer vara min lilla Jonna. Du är en fantastisk person. Du har bidragit med mycket glädje. Jag vet att du kommer lyckas. Du är gjord för det.
Glöm inte bort att jag finns här. Alltid. <3
