Vissa människor säger jag inget till, jag bara skakar på huvudet och hoppas på att dom själva kommer på vad dom sysslar med. Oftast gör dom inte det. Men ändå..

Jag tycker inte om när folk säger att jag är dålig för jag gör vissa saker men sen själva går och gör samma grej.
Det är liksom "skaka på huvudet-läge" då.

Efter Robert så har jag börjat titta på mig själv. Innan kunde jag vara lite "jag gör aldrig fel och jag har aldrig fel" men nu så har jag börjat tänka efter varje gång något händer "har jag sagt något dumt nu?, kan jag ändra på något? Att säga sådär var kanske inte så smart, jag borde säga förlåt osv.." Och det är faktiskt skitbra, och det känns mycket bättre inuti när man sväljer stoltheten och ber om ursäkt när man gjort fel.
Det jobbigaste är dock när man verkligen inte har gjort något och den andra människan INTE tittar på sig själv.
Det är då man skakar på huvudet och går därifrån.

Jag antar att mitt förhållande med Robert ledde till några bra saker iaf. Framför allt så blev jag starkare.
Men om man får hot och nästan spö för att man erbjuder sig att tvätta den andres tvätt så ja, då lär man sig att titta på sig själv med andra ögon för att man inte ska bli sjuk.

Jag vettefan om jag kommer iväg idag.. Blir så jävla trött på att ingenting går min väg.
Men det kommer vända om jag bara fortsätter tänka på andra före mig själv. Det är det som kallas karma.